Pressmeddelande från Högerpartiet de konservativa, 2006-07-12.


Sverigedemokraterna försöker stjäla konservativ partisymbol


Sverigedemokraterna använder fula knep

Oscar Lagberg, partisekreterare för Högerpartiet de konservativa, berättar:

 

- Under riksdagsvalet 2002 inträffade vid ett flertal vallokaler att aktivister som sympatiserade med Sverigedemokraterna petade in valsedlar från Sverigedemokraterna i högen med valsedlar från Socialdemokraterna. En stressad eller närsynt socialdemokrat riskerade alltså att rösta på fel parti.

 

- Vi kan inte vara säkra på att detta var en medveten strategi från Sverigedemokraternas sida. Det kan naturligtvis vara så att enskilda aktivister agerat ansvarslöst och manipulerat valsedelshögarna utan partiledningens vetskap.

 

 

Sverigedemokratiska studenter plagierar konservativa högerstudenter

 

- Från den konservativa sidan har vi dock märkt att Sverigedemokraterna under ett antal år har apat efter ideologiska formuleringar och symboler som traditionellt sett hör hemma inom den svenska högern. 

 

- Högerstudenterna vid Stockholms universitet har till exempel varit utsatta för detta slag av sabotage. Sverigedemokratiska studenter i Linköping har deltagit i kårvalen därstädes och kallat sig för ”högerstudenter”, samtidigt som man plagierat stora delar av valmaterialet och föreningssymbolerna från de konservativa högerstudenterna i Stockholm. Det här är naturligtvis en obehaglig tendens och vi har under ett flertal år sett på utvecklingen med djup oro, konstaterar Oscar Lagberg.

 

- Den konservativa kärleken till Fäderneslandet är till sin natur av ett annat slag än den sverigedemokratiska nationalismen. Det kan ibland vara svårt att se skillnad vid en ytlig bedömning, men vi menar likväl att det finns en väsentlig skillnad. Det som är typiskt för oss konservativa är att vi inte bara älskar våra egna traditioner, utan att vi även känner en djup respekt och förståelse för andra människors traditioner. En liberal eller socialist skulle kanske svamla lite om ”tolerans” och om hur viktigt det är att ”tolerera” andra människor – med den underförstådda bimeningen att man egentligen ogillar dessa. För oss konservativa är det istället en fråga om att förstå vår egen mänsklighet i ljuset av det som är annorlunda. Vi är verkligen inte toleranta – vi visar respekt.

 

- Den moderna nationalismen däremot är i huvudsak en postrevolutionär företeelse och handlar om en förlängning av det egna självförhärligande jaget. Den är därför nära besläktad med individualismen och bottnar egentligen i en känsla av utanförskap och otillräcklighet som leder över till en kollektiv manifestation av den liberala individens egocentrism och narcissism.

 

 

Sverigedemokraterna satsar på en ”face-off”

 

- Vi konservativa upplever det som att Sverigedemokraterna försöker göra en politisk ”extreme make-over”, eller kanske snarare en ”face-off operation”, efter en film från 1997 med John Travolta och Nicolas Cage. Man bevarar den sverigedemokratiska kroppen, men klistrar på ett konservativt ansikte. Om sverigedemokraterna lyckas med denna operation blir det mycket svårare för väljarna att göra skillnad mellan den sverigedemokratiska världsbilden och den konservativa högerns världsbild. Precis som i fallet med de socialdemokratiska valsedlarna under riksdagsvalet 2002 kan det bli många väljare som röstar fel.

 

 

Sverigedemokraterna försöker stjäla konservativ partisymbol

 

- Vi har idag i Sverige en liten, men växande konservativ rörelse. Fram till och med Berlinmurens fall var alla konservativa medlemmar i Moderaterna. Men under 1990-talet vreds Moderaterna och särskilt då MUF kraftigt åt vänster och blev alltmer nyliberalt och anarkokapitalistiskt. Detta ledde till att flertalet konservativa sökte sig andra vägar; några gick över till Kristdemokraterna, men andra lämnade politiken helt och hållet. Ett särskilt stort problem var att nyrekryteringen avstannde, då de flesta unga konservativa valde att ställa sig utanför partipolitiken.

 

- Alla konservativa vill inte ha ett eget konservativt parti. Många sitter fortfarande med korsade tummar och hoppas på att Moderaterna eller Kristdemokraterna ska bli mer konservativa med tiden. Men vi som tror att det behövs ett särskilt konservativt parti gick vidare och bildade en egen studentorganisation under år 2000. I november 2003 bildade vi vårt eget politiska parti och i mars 2004 blev vi formellt registrerade hos Valmyndigheten. Under hela denna tid, alltså från och med den 6 november 2000 fram till och med idag, har vi använt blåsippan som vår politiska symbol. Den är väl inarbetad i alla kretsar som har en konservativ eller högersinnad grundhållning. Vi har använt den på lokal och nationell nivå när vi anordnat föredrag och debatter och så sent som under EU-valet 2004 använde vi blåsippan när vi spred flygblad om vårt parti.

 

- Formellt sett har vi aldrig deltagit med full kraft i ett svenskt politiskt val, då vi ännu har en del ideologiska och organisatoriska frågor som behöver lösas. Vi är trots allt konservativa och arbetar grundligt, även om det tar tid. Men vi finns på kartan, vi är registrerade hos Valmyndigheten och blåsippan är vår politiska symbol. Blåsippan har följt med i våra stadgar och i allt vårt övriga skrivna material i över fem års tid.

 

 

Sverigedemokraterna förklarar krig mot den svenska högern

 

- Jag kan inte uppfatta Sverigedemokraternas agerande som något annat än en krigsförklaring mot den svenska högern, förklarar Oscar Lagberg. Sverigedemokraterna kommer smygande om natten som tjuvar för att stjäla de konservativa symbolerna. De vet att vi använder blåsippan som partisymbol, men de behöver stjäla den av oss för att lyckas med sin ”face-off operation”. De räknar iskallt med att vi konservativa kommer att byta symboler, på grund av det osmakliga i att bli sammankopplade med sverigedemokraterna.

 

- Tyvärr är det så att många inom vänstern grips av panik och vill förbjuda nationaldagen, nationalsången och den svenska flaggan varje gång en sverigedemokrat eller rasist använder sig av någon av dessa symboler. Vi konservativa är dock lite annorlunda; vi ser det istället som vår skyldighet att använda dem oftare, om nu någon enskild politisk grupp försöker att monopolisera det som ägs av alla gemensamt.

 

- Förmodligen har sverigedemokraterna – på grund av vänsterns undfallenhet och flathet – lärt sig att de kan ta vad de vill utan att fråga om lov. Men nu är det slut med det. Vi konservativa har inte för avsikt att byta partisymbol förrän pyramiderna i Egypten har vittrat sönder. Vi har inte heller för vana att låta det vi äger stjälas av tjuvar. Vi kommer att ta strid.

 

 

Sverigedemokraterna får ett ultimatum

 

- Vi ger nu Sverigedemokraterna ett ultimatum. Vi konservativa förväntar oss att sverigedemokraterna innan juli månads utgång har rensat sina hemsidor från bilderna på vår blåsippa och upphört med all försäljning av övriga föremål som innehåller en bild på en blåsippa. Om så inte är fallet vid begynnelsen av augusti månad, kommer vi att stämma sverigedemokraterna inför domstol och kräva ett förbud mot utnyttjandet av vårt varumärke. Vi kommer även att kräva skadestånd för den skada som vårt varumärke har åsamkats till följd av sverigedemokraternas bruk av detsamma. Jag har svårt att se att det skulle röra sig om något annat än ett skadestånd på hundratusentals eller kanske till och med miljontals kronor, konstaterar Oscar Lagberg.

 

- Vi hade från början inte för avsikt att bedriva någon valkampanj i årets valrörelse, men om inte sverigedemokraterna skaffar sig en annan partisymbol med omedelbar verkan kommer vi att starta en motkampanj mot dem under parollen ”Rösta inte på en tjuv!”. Vår förhoppning är naturligtvis att den kombinerade effekten av konservativa stämningar i domstolarna och konservativa motdemonstrationer på gatur och torg ska få sverigedemokraterna att besinna sig och inse det irrationella i ett fortsatt varumärkesintrång. Det är svårt att se hur de skulle kunna vinna några väljare på detta lumpna narrspel, påpekar Oscar Lagberg, partisekreterare för Högerpartiet de konservativa.

 

 

En uppmaning till alla demokrater

 

- Vi konservativa vill härmed rikta en uppmaning till alla partier i riksdagen, deras ungdomsförbund, samt övriga partier och organisationer med en demokratisk grundhållning.

 

För det första: om ni stöter på sverigedemokrater i årets valrörelse, påpeka då att de har stulit sin nya partisymbol från oss konservativa och att vi konservativa är fly förbannade över detta. Försök att sätta er in i vår situation. Är ni socialdemokrater, tänk då på hur ni skulle reagera om sverigedemokraterna dök upp med röda rosor på sina tröjor. Är ni folkpartister, tänk då på hur ni skulle reagera om sverigedemokraterna satte ljusblå blåklintar på sina affischer.

 

För det andra: om ni under valrörelsen ser sverigedemokraterna försälja t-shirts, kepsar, slipsnålar, eller andra föremål med en bild på en blåsippa, hör då av er till oss, så att vi får möjlighet att kartlägga arten och omfattningen av deras varumärkesintrång. Vi är från vår sida inriktade på att försvara vårt varumärke med alla medel och behöver er hjälp. Det här är dessutom inte en fråga som egentligt sett handlar om att hjälpa den konservativa högern, utan frågan handlar istället om att respektera grundläggande demokratiska spelregler och om att följa gällande lagar för bedrivandet av näringsverksamhet inom ett och samma marknadsområde.

 

 

 

 

Oscar Lagberg, partisekreterare
Högerpartiet de konservativa
0709 – 49 01 02        blasippan@konservativ.se

 

Pressmeddelande från Högerpartiet de konservativa, 2006-07-12.


Blåsippan som konservativ partisymbol


Den konservativa blåsippan

Carl-Johan Swärdenheim, partiombudsman för Högerpartiet de konservativa, förklarar:

 

- Sverigedemokraterna har sedan i slutet av maj detta år använt sig av en blåsippa som partisymbol. Men vi konservativa har använt blåsippan i många år, såväl internt som externt, såväl lokalt som nationellt.

 

- Förmodligen finns det hundratals kårpolitiker över hela Sverige som uppfattar blåsippan som en självklar symbol för oss konservativa, för att inte tala om alla studenter, som säkert kan räknas i flera tiotusental. Dessutom har den använts i samband med EU-valet 2004 på våra flygblad och på vårt övriga partimaterial. Även om symbolen kanske inte är inarbetad till hundra procent, då den konservativa rörelsen ännu är i vardande, är den utan tvivel tillräckligt inarbetad för att redan nu kunna blockera alla andra partier på riksnivå från att använda den.

 

- Om någon sålde ost eller smör med vår blåsippa på, är det naturligtvis inget varumärkesintrång. Vi säljer inte ost eller smör själva. Men om någon säljer t-shirts eller kepsar eller andra typiska ”partipolitiska produkter”, är det ett uppenbart varumärkesintrång. Vi måste naturligtvis huta åt alla som gör det, särskilt om de liksom sverigedemokraterna gör det utan lov och med uppenbar vetskap om att det var vi som var först på plan med symbolen.

 

 

Blåsippan med sju kronblad

 

- Det mest uppenbara beviset på att Sverigedemokraterna försöker stjäla vår partisymbol, är att vi alltid har använt oss av en mörkblå blåsippa med sju kronblad. En sådan blomma är extremt ovanlig ute i naturen och sverigedemokraterna har redan fått skäll av botaniker för det ovanliga sjunde kronbladet.

 

- Men vi konservativa vet naturligtvis varifrån det sjunde kronbladet kommer. När vi fastställde vår partisymbol på Gustaf Adolfsdagen år 2000, ville vi även spegla Nordstjärnan som symbol. Under den karolinska tiden brukade den svenske kungen beskrivas som ”polkungen” eller ”le roi polaire” i motsats till vår militära allianspartner, den franske ”solkungen” eller ”le roi soleil”. Nordstjärnan brukade under senare hälften av 1600-talet tecknas med sju uddar och dessa sju nordstjärneuddar har alltså medfört att vår blåsippa fått sju kronblad.

 

- Sverigedemokraterna har naturligtvis ingen aning om varför deras plagierade partisymbol har sju kronblad. Men det vet alltså vi, påpekar Carl-Johan Swärdenheim.

 

 

 

 

 

”Det verkar finnas en tradition…”

 

- För att parafrasera en känd folkpartist: det verkar finnas en tradition eller någonting bland Sverigedemokraterna som gör att de i tid och otid snattar, tjuvar och stjäl. Deras gamla partisymbol, den brinnande facklan, hade de snattat från National Front i Storbritannien och deras nya partisymbol, den sjubladiga blåsippan, har de alltså stulit från oss konservativa. De behöver uppenbarligen en smäll på fingrarna, då de tydligen inte av sig själva klarar av att se skillnaden på ”mitt” och ”ditt”, avslutar Carl-Johan Swärdenheim, partiombudsman för Högerpartiet de konservativa.

 

 

 

Oscar Lagberg, partisekreterare
Högerpartiet de konservativa
0709 – 49 01 02        blasippan@konservativ.se

Högerstudenterna vid Stockholms universitet, kårvalsmaterial, maj 2003

 

Blåsippa (lat. Hepatica nobilis; ”ädel leverört”)

 

Blåsippan, även kallad blåviringen, är en varmt mörkblå blomma med gula ståndare. Det svenska namnet kommer från tyskan och betyder ”blåkrona”, då blåsippans blomblad liknar en kungakrona. Det latinska namnet ”leverört”, kommer däremot från de sträva, vintergröna bladen, som liknar en leverflik. Levern ansågs i biblisk tradition vara säte för själen och de andliga egenskaperna och under medeltiden användes blåsippan som botemedel mot leversjukdomar.

Blåsippan kan hittas i södra och mellersta Sverige och i södra Finland, men är sällsynt i Norrland. Den är fridlyst i flera län. Roten är kraftig och en enskild planta kan överleva i mer än tusen år på en och samma plats. Blåsippan har i svensk folkkultur uppfattats som en symbol för våren, då den blommar tidigt, redan innan den sista snön har smält.

Blåsippan är idag en symbol för den unga svenska högern. Vi var här före vänstern. Vi kommer att vara kvar, när vänstern har försvunnit. Vintern är över. Våren är här.

Sverigedemokraterna, information på hemsidan, juli 2006

 

"Blåsippan ute i backarna står, niger och säger att nu är det vår..."

 

Förr i tiden användes blåsippan som läkemedelsväxt, bland annat till att läka sår. Faktum är att blåsippan är en växt som kan bli mycket gammal. De blommor som lyser upp vårmarkerna åt oss kan mycket väl tillhöra samma planta som spred vårkänslor åt de människor som levde här på den tid då landet Sverige ännu var i sin linda.

Dessa egenskaper – att väcka en hel nation ur vinterdvala, att läka det som sårats och att överleva århundrade efter århundrade – gör den i dag fridlysta blåsippan till en utomordentligt god representant för Sverigedemokraterna och det varma, Sverigevänliga budskapet.



Högerstudenternas kommentar:

 

Dra ett streck mellan de understrukna orden i Högerstudenternas text från år 2003 och Sverigedemokraternas text från år 2006. Försök hitta fem likheter och en olikhet.

 

 

Läs pressmeddelandet i pdf-format här.




Pressmeddelande från Högerstudenterna vid Stockholms universitet 2006-06-14.

 

 

Heimdal blundar för sanningen

 

 

Den 14 april 1937 anordnade Nationalsocialistiska studentföreningen (Lindholmsrörelsen) en kamratafton vid Stockholms högskola. Känslorna var upprörda. Anledningen var att lärarrådet i november 1936 hade instiftat den första så kallade Enerothska professuren i pedagogik och psykologi och utnämnt David Katz, en judisk flykting från Tyskland, till denna professur. Det som särskilt retade nationalsocialisterna var att professuren även skulle verka för ”det uppväxande släktets fostran till andlig och kroppslig hälsa”. För nationalsocialisterna var det otänkbart med en professor av judisk härkomst, då denne ansågs sakna förmågan att ”rätt förstå den germanska anden”. Talaren Ture Detter formulerade nationalsocialisternas ståndpunkt: ”Det måste gå därhän, att i stället för att vi skola snava på en israelit, så skola dessa främlingar, som komma som professorer till oss, icke kunna gå ett steg utan att snava på en nationalsocialist”. De omkring 500 deltagarna applåderade hänfört.

 

Redan den 1 mars hade man dock anordnat ett fackeltåg i protest mot utnämningen. Samlingen skedde vid Östermalmstorg, där omkring 250 studenter i vita mössor slöt upp, tillsammans med omkring 1250 civila medborgare. När tåget upplöstes vid Odentorget hade det svällt ut till över 3000 personer.

 

Vid Stockholms högskola fanns det vid denna tid sju politiska studentföreningar. Liberala Pro et Contra och socialistiska Clarté var partipolitiskt obundna. Socialdemokratiska studentklubben var ansluten till Socialdemokratiska Arbetare-Partiet och Nationella studentklubben till Sveriges Nationella Ungdomsförbund. Förutom dessa fanns det en nysvensk studentklubb (engdahlare) och två nationalsocialistiska föreningar (furugårdare och lindholmare). Den stora massan av studenterna var dock vid denna tid – liksom i vår tid – politiskt indifferent. De nationalsocialistiska studentföreningarna bestod till 90 procent av icke studerande civila medborgare och de övriga studentklubbarna gick med jämna mellanrum samman för att protestera mot nationalsocialisternas kampmetoder. Uniformerade nationalsocialister kunde under de politiska debatterna storma in och kasta ruttna ägg och tomater på obekväma talare och till slut urartade studentsamkvämen till rena handgripligheter, varvid rektorn under hösten 1933 förbjöd alla offentliga politiska diskussioner.

 

Motståndet mot nationalsocialisterna berodde dock mera på formen för deras uppträdande än på innehållet i deras budskap. Clarté uppskattade till viss del det socialistiska innehållet och Nationella studentklubben var helt enig med nationalsocialisterna i synen på judarna. Redan den 22 november 1933 hade Nationella studentklubben tagit ställning mot judarna genom att inbjuda till ett allmänt möte om ”judefrågan”. Talaren Carl-Eric Wilcke underströk judarnas antinationalistiska hållning, men tog avstånd från den vulgära antisemitismen. Målsättningen borde enligt Wilcke därför vara att dels förhindra judisk flyktinginvandring, dels förhindra fri konkurrens mellan judar och svenskar om arbetstillfällena.

 

Nationella studentklubben var en del av Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU), som hade bildats 1915 och som fungerade som ett fristående ungdomsförbund till Allmänna Valmansförbundet. De nationella – som de kallade sig – var indelade i olika fraktioner. Studentklubben i Lund var inspirerad av den franska nationalkatolicismen och dess tänkare Joseph de Maistre, Charles Maurras och Maurice Barrés. Studentklubben i Stockholm såg i stället förstakammarhögerns ledare Ernst Trygger som sin förebild och intog en allmänkonservativ hållning. Föreningen Heimdal i Uppsala hade ett livligt samarbete med studentklubben i Stockholm och styrelseledamöterna brukade besöka varandras föredrag. Heimdaliten och den senare högerledaren Gunnar Heckscher brukade håna de lundakonservativas värnande om ”Tronen, Altaret och Svärdet”, medan en annan heimdalit, den senare högerledaren Jarl Hjalmarsson, gav dem sitt fulla stöd. Samtidigt som de nationella hade flera beröringspunkter med nationalsocialisterna – bland annat synen på judarna – var man dock kritisk mot den antiborgerliga uniformskulturen och den så kallade ”ras-socialismen”, som man såg som en slags ideologisk pendang till ”klass-socialismen”.

 

I oktober 1927, innan 1930-talets stora medlemsexplosion, hade SNU enligt egen utsago omkring 6000 medlemmar, varav omkring 1000 var akademiker. Av dessa tillhörde 450 Nationella studentklubben i Lund, 200 Nationella studentklubben i Stockholm, 100 Nationella studentklubben i Göteborg och 200 Föreningen Heimdal i Uppsala. Dessa siffror representerar en anmärkningsvärd mobiliseringsgrad och särskilt då i Lund, där var femte inskriven student tillhörde SNU. Denna högervåg kom sedan att försvinna in på universiteten och högskolorna och fick därmed chansen att skriva sin egen historia. Liksom det sena 1960-talets vänstervåg kom man med några få undantag att välja tystnadens väg.

 

Den stora splittringen kom 1933 efter Adolf Hitlers maktövertagande i Tyskland. De nationella tvingades nu ta ställning till hur man såg på utvecklingen i det man betraktade som Europas ledande land. Lundaklubben valde en pro-nazistisk linje. Heimdal valde istället en svensk-nationalistisk linje och trädde som en konsekvens därav ut ur SNU. Stockholmsklubben stannade kvar inom SNU, men var fortsatt kritisk mot nazifieringen av ungdomsförbundet. För Allmänna Valmansförbundets del innebar utvecklingen inom ungdomsförbundet att man avbröt samarbetet och 1934 bildades ett nytt partitroget ungdomsförbund kallat Ungsvenskarna, som sedermera kom att utvecklas till dagens Moderata ungdomsförbund.

 

För Heimdal innebar utträdet ur SNU ett kraftigt medlemsbortfall, då SNU till svar bildade en förbundslojal nationell studentklubb i Uppsala, som sög upp flera av Heimdals gamla medlemmar. I svallvågorna efter Katzstriden i Stockholm lyckades dessa 1937 genom en motkupp ta över Heimdal och båda klubbarna kom under ett antal år att styras av en mer eller mindre gemensam styrelse. Denna styrelse kom i februari 1939 att genomdriva det så kallade ”Bollhusmötet”, vid vilket studentkåren vid Uppsala universitet utfärdade en resolution mot mottagandet av judiska flyktingar från Tyskland. Det är svårt att beskriva detta famösa Bollhusmöte som något annat än en av SNU – med stöd av nationalsocialisterna – skickligt genomförd politisk kampanj, väl förankrad i ungdomsförbundet och ett direkt utflöde av en över tio år gammal politisk linje. Föreningen Heimdals styrelse var kampanjens primus motor.

 

Högerstudenterna vid Stockholms universitet har under det senaste året med växande förvåning och bestörtning noterat att Föreningen Heimdals nuvarande styrelse inte bara ägnar sig åt att bagatellisera föreningens förflutna, utan även på fullt allvar strävar efter att förtiga det. För oss partipolitiskt anslutna konservativa, liksom för alla andra utomstående, är detta en helt obegriplig inställning. Visserligen skall det i rättvisans namn sägas att det för oss högerstudenter är betydligt lättare än för heimdaliterna att lägga korten på bordet, då vi inte har några släktband eller andra personliga eller organisatoriska kopplingar till de nationella studenter som förlöpte sig på 1930-talet. Men med tanke på den långa tid som har förflutit – nästan över 70 år – borde faktiskt Heimdal ändå klara av att ta sitt ansvar.

 

Heimdal försvarar sig med att föreningen inte har varit nazistisk. Nej, det är nog så riktigt, men såväl föreningen liksom dess medlemmar var under många år under 1930-talet en aktiv del av SNU, som rättvist kan beskrivas som en högerradikal, nationalistisk, antisemitisk och antidemokratisk rörelse, vilken huvudsakligen samlade ungdomar med borgerlig bakgrund. Förmodligen är något av begreppen ”högerextrem” eller möjligen ”fascistisk” träffande beskrivningar av SNU.

 

Heimdal påstår att det var kårfackliga motiv som låg bakom Bollhusmötet. Det är helt fel. Däremot är det riktigt att antisemiterna som låg bakom Bollhusmötet ville att alla utomstående skulle uppfatta frågan på just detta sätt. Det mörka främlingshatet sveptes in i skråintressets ljusare klädnad. Det kårfackliga argumentet var också med stor sannolikhet tungan på vågen för många av de politiskt indifferenta studenterna.

 

Heimdals värsta retoriska förlöpning är dock när Christopher Lagerqvist, Kristin Forsberg och Henrik Lindberg i UNT 14/5 2006 går till attack mot judarna i Stockholm och lite spefullt undrar om inte den utbredda antisemitismen egentligen var Mosaiska Församlingens eget fel. Man hänvisar lite löst till att företrädare för församlingen uttryckt oro över den ökande antisemitismen – och av helt andra skäl än antisemiterna – önskat minska den judiska flyktinginvandringen. En våldtäktsman som i rätten kritiserat den våldtagna kvinnan för hennes korta kjol kunde inte ha slingrat sig på ett mera smaklöst sätt. Skamligt, Heimdal!

 

Det finns i framtidens svenska höger intet utrymme för personer eller grupper som saknar förmågan att göra rent hus med högerns antisemitiska och antidemokratiska brytningstid. Det är därför med djupt beklagande vi konstaterar att Föreningen Heimdal har valt att låsa in sig i garderoben tillsammans med sina lik. Låt oss dock avsluta med förhoppningen att heimdaliterna åtminstone tog med sig nyckeln in – och själva klarar av att hitta vägen ut.

 

Högerstudenterna vid Stockholms universitet,

 

 

 

 

Oscar Lagberg, fil stud, ordförande 2005-2006

Carl-Johan Swärdenheim, jur stud, ordförande 2003-2004

 

Läs pressmeddelandet i pdf-format här.





Pressmeddelande från Högerstudenterna vid Stockholms universitet 2006-05-18.

 

 

Filosofie doktor vid Stockholms universitet skymfar den svenska försvarsmakten

 

 

Tobias Hübinette, filosofie doktor i Koreakunskap vid Institutionen för orientaliska språk på Stockholms universitet, skymfar den svenska officerskåren och den svenska försvarsmakten.

 

På en hemsida på Internet [www.tobiashubinette.se] publiceras namn och grad på över 200 höga svenska officerare som anklagas för att vara organiserade nationalsocialister och högerextremister.

 

Förutom de utpekade officerarna varvas listorna med namn på svenska frivilliga i Waffen-SS och namn på medlemmar i nationalsocialistiska kamporganisationer under 1930-talet.

 

Flera av de utpekade officerarna är välkända för allmänheten från tidningar och tevesoffor. Bland de utpekade kan nämnas förrförre överbefälhavaren Bengt Gustafsson, f.d. armécheferna Carl-Eric Almgren och Åke Sagrén, samt översten vid Försvarshögskolan Stellan Bojerud.

 

H. M. Konungens adjutant överste Lennart B:son Uller och förrförre moderatledaren Carl Bildts far, majoren i reserven Daniel Bildt, finns också med på listan.

 

Alla dessa officerare är oskyldigt anklagade.

 

Förutom dessa höga officerare anklagas även en handfull präster från Svenska kyrkan; bland dem finns biskoparna Tor Andrae, biskop i Linköping 1936-1947; Gert Borgenstierna, biskop i Karlstad 1957-1976; Martin Lindström, biskop i Lund 1960-1970; samt teologie doktor Christian Braw.

 

Dessa präster och teologer är också oskyldigt anklagade.

 

 

 

 

Oscar Lagberg, partiordförande
Högerstudenterna vid Stockholms universitet
0709 – 49 01 02        oscar.lagberg@konservativ.se

 

 

Läs pressmeddelandet i pdf-format här.





Pressmeddelande från Högerstudenterna vid Stockholms universitet 2006-05-18.

 

 

Högerstudenterna granskar antisemitismen inom studenthögern under 1930-talet

 

Högerstudenterna vid Stockholms universitet har sedan ett år tillbaka bestämt sig för att ta tjuren vid hornen och granska antisemitismen inom borgerligheten under tiden före och under Andra världskriget.

 

- Ja, jag anser att tiden är mogen, berättar partiordförande Oscar Lagberg. Om det fanns en tolerans eller acceptans för antisemitiska tankegångar inom Allmänna valmansförbundet och Högerpartiet är det något som bör komma fram i ljuset. Det är också viktigt att man ”städar där man står”, alltså att kommunisterna tar hand om sina skelett och att jag som är konservativ tar hand om högerns eventuella försyndelser. Annars blir det bara en massa tjafs om att man inte kan lita på resultatet.

 

- Från början var tanken att vi skulle göra en mindre granskning av antisemitismen inom studenthögern vid Stockholms högskola. Men den svällde med tiden ut till att även handla om situationen i Uppsala och Lund. Sedan har det bara växt. Nu har vi lust att nosa reda på precis allt som har hänt, bara för att få det gjort, men det är ju en omöjlig uppgift. Vi måste begränsa oss.

 

- Jag kan också säga att det här har visat sig vara mycket mer kontroversiellt än vad jag först trodde att det skulle vara. Det har faktiskt gått över 70 år. Men flera personer med borgerlig anknytning upplever ändå det här som ett hot. Jag trodde problemet skulle handla om att ingen skulle orka bry sig och att alla bara skulle sitta och gäspa, men problemet har istället visat sig vara att folk blir förbannade och ser det nästan som ett förräderi att vi gör det här arbetet. Men det säger de naturligtvis inte officiellt.

 

- Vårt arbete är kanske politiskt korrekt, men det är knappast politiskt opportunt. Vi får många missnöjda gnällspikar på halsen. Men det lugnar väl ner sig med tiden, sammanfattar högerstudenternas partiordförande Oscar Lagberg.

 

 

Tobias Hübinettes bok om ”Nationalsocialismen i Sverige”

 

- Under vårt arbete med att studera och kartlägga de olika nationalsocialistiska organisationerna under 1930-talet trillade vi av en slump in på en hemsida som drivs av en filosofie doktor vid Stockholms universitet. Hans namn är Tobias Hübinette.

 

- Tobias Hübinette är mest känd för att under 2002 ha publicerat en bok eller snarare en namnkatalog med namnen på omkring 28 000 svenska nationalsocialister och tysksympatisörer från 1931 till 1945. Flera av dessa personer var naturligtvis inte nationalsocialister. Många var småföretagare, språklärare och andra människor allmänt intresserade av tysk kultur. Eller skulle vi kanske idag misstänka personer som gillar falafel för att vara muslimska terrorister och skulle vi verkligen anklaga alla svenskar som äger aktier i telecomföretaget Ericsson för att vara kommunistiska massmördare? Ericsson gör som bekant affärer med kommunistdiktaturen Kina? Nej, jag tror faktiskt inte det.

 

- Men samtidigt ringar Hübinette in ett stort antal riktigt hårdföra nationalsocialister från ett flertal militanta och våldsinriktade organisationer. Man kan alltid diskutera om det är rätt eller fel att publicera namnen på personer som dessa, men helt klart finns det ett allmänt samhällsbehov av att studera denna grupp. Även bland dessa finns det säkert sådana som är oskyldigt anklagade, men den stora massan av de personer som omnämns i boken hade säkerligen varit villiga hantlangare om Hitler hade invaderat Sverige. Så jag är kluven i frågan.

 

 

Högerstudenterna upptäckte falska anklagelser

 

- Tobias Hübinettes bok uppvisar flera vetenskapliga fel och brister. Men när vi granskade hans hemsida och gjorde ett antal stickprov på det publicerade materialet fann vi något alldeles fruktansvärt. Flera hundra höga svenska officerare var publicerade med namn och grad på hemsidan och deras namn varvades med namnen på nationalsocialister och frivilliga i Waffen-SS. Men alla var oskyldiga. Deras förmenta brott bestod i att de under efterkrigstiden hade diskuterat försvarspolitik och försvarsfrågor.

 

- Tobias Hübinette anser tydligen att en svensk yrkesofficer som diskuterar försvarsfrågor i den offentliga debatten skall likställas med organiserade nationalsocialister och högerextremister. Med andra ord anser han att en amiral som under 1980-talet uttalade sig om misstänkta ubåtskränkningar i Hårsfjärden eller att en general som under 1990-talet diskuterade den allmänna värnplikten är det samma som en ”organiserad nationalsocialist” och de får därför en plats på listan bredvid underbefäl i Waffen-SS.

 

- Från marinen var det 1 amiral, 1 viceamiral, 4 konteramiraler, 3 kommendörer och 12 kommendörkaptener som var falskt anklagade. Från armén var det 3 generaler, 5 generallöjtnanter, 10 generalmajorer, 62 överstar, 46 överstelöjtnanter, 32 majorer, 3 ryttmästare och 38 kaptener som var falskt anklagade.

 

- Allt som allt är det drygt 200 höga svenska officerare som blivit oskyldigt anklagade för att vara organiserade nationalsocialister.

 

- Man bör dock komma ihåg att det trots allt fanns riktiga nationalsocialister även i den svenska officerskåren. Det skall man inte glömma bort, nu när vi kritiserar Tobias Hübinette. Det var ett litet fåtal individer, som alla var mycket väl kända. De flesta var underbefäl och stamanställda; endast i undantagsfall fanns det några högre officerare i denna grupp.

 

- Men det är inte de riktiga nationalsocialisterna vi diskuterar här. Vi diskuterar endast de personer som är falskt anklagade av Tobias Hübinette. Den gemensamma nämnaren för dessa är att de alla är professionella yrkesmän som i den offentliga debatten har yttrat sig inom ramen för tjänsten.

 

- Förmodligen har Tobias Hübinette bakat in dessa höga officerare i sin lista för att ”krydda” den och för att på felaktiga grunder kunna ge en bild av den svenska officerskåren att den enbart består av nationalsocialister. Min egen analys är istället att det mest frapperande är hur oerhört apolitisk och kuvad den svenska officerskåren verkar vara. Jag tycker som konservativ att de borde protestera mer mot galna försvarsbeslut, som vilken facklig grupp som helst. Men de svenska officerarna verkar inte vilja lyfta näsan från plogen under några som helst omständigheter, poängterar Oscar Lagberg.

 

 

Felaktig vetenskaplig metod

 

- Det som förenar de officerare som på felaktiga grunder blivit utpekade och uthängda på Internet som organiserade nationalsocialister, är att de har gått på föredrag och deltagit i försvarspolitiska debatter inom ramen för Försvarsfrämjandet.

 

- Försvarsfrämjandet grundades 1939 som en reaktion mot Sovjetunionens överfall på Finland. Föreningen hade till ändamål att bilda opinion i försvarsfrågor och att stärka den svenska försvarsviljan. Medlemsantagningen var öppen och Försvarsfrämjandet utvecklades under 1950-talet till en partipolitiskt obunden massrörelse med omkring 50 000 medlemmar. Det som förenade medlemmarna var oron för ett sovjetiskt anfall mot Sverige och viljan att bevara Sveriges neutralitet i händelse av ett krig mellan NATO och Warszawapakten.

 

- Det visade sig snart att flera medlemmar av Sveriges Nationella Förbund gått med i Försvarsfrämjandet. En del av dessa var militärer och kom att beträda poster inom styrelsen. Om detta kan mycket sägas. Sveriges Nationella Förbund var en politisk rörelse i gråzonen mellan konservatism och nationalsocialism. Jag skulle själv beteckna dem som ”radikala nationalister med tydligt antisemitiska åsikter”, snarare än att kalla dem antingen ”nationalsocialister” eller ”konservativa”.

 

- En intressant fråga – som skulle kunna intressera en seriös historiker – är till exempel om någon eller några av de vanliga medlemmarna i Försvarsfrämjandet blev åsiktsmässigt påverkade av den klick som tillhörde Sveriges Nationella Förbund. Men de officerare som var med under 1940-talet och 1950-talet – och som lever idag, ska jag kanske tillägga – är av uppfattningen att partipolitik aldrig diskuterades inom ramen för Försvarsfrämjandet. Där diskuterades enbart rena försvarsfrågor, eller ”kulor och krut”, om man så vill.

 

- Tobias Hübinette har här resonerat enligt så kallad ”guilt by association-logik” i tre till fyra led. Först gör han antagandet att Sveriges Nationella Förbund var en nationalsocialistisk rörelse, vilket är en uppfattning som kan ifrågasättas på ideologiska grunder. Därefter gör han ett andra antagande att Försvarsfrämjandet som organisation – på grund av vissa medlemmars kopplingar till Sveriges Nationella Förbund – också var en nationalsocialistisk rörelse. Därefter gör han ett tredje antagande att alla medlemmar i Försvarsfrämjandet var nationalsocialister, även om de aldrig har diskuterat partipolitik eller uttryckt partipolitiska åsikter. Det fjärde och värsta antagandet han gör, är att han utgår från att alla officerare eller civila medborgare som har haft kontakt med Försvarsfrämjandet – utan att de själva någonsin har varit medlemmar – också är nationalsocialister.

 

- Genom detta grovt felaktiga resonemang kan alltså överbefälhavare och arméchefer som blivit utnämnda av socialdemokratiska regeringar stämplas som organiserade nationalsocialister. Jag undrar till exempel vad Ingvar Carlsson skulle säga om denna anklagelse.

 

- Det här är naturligtvis en fullständigt ovetenskaplig logik och en så förvirrad bevisföring skulle inte överleva B-kursen på ett genomsnittligt svenskt universitet. En student som resonerade så här i en uppsats skulle få skäll av sin handledare.

 

- Låt oss ställa en retorisk fråga: om en nynazist går med i en Amnestygrupp, blir då alla Amnestys medlemmar också nynazister? Ja, skulle Tobias Hübinette svara, och sedan skulle han lägga ut namnen på Amnestys medlemmar bredvid namnen på de svenska frivilliga i Waffen-SS.

 

 

En våldsinriktad anarkist som hatar det demokratiska samhället

 

- Men vem är då Tobias Hübinette?

 

- Högerstudenterna har för att få svar på den frågan vaskat fram gamla protokoll från Uppsala tingsrätt. Det framgår av dessa att Tobias Hübinette, som numera är filosofie doktor vid Stockholms universitet, en gång i tiden var en våldsinriktad anarkist som ägnade sig åt skadegörelse och hot mot politiska motståndare. 1992 blev han dömd till fängelse i en månad för dessa brott. Det framgår av sinnesundersökningen i samband med rättegången att han hatar det demokratiska samhället och att han anser att genomförandet av våldsaktioner är ett acceptabelt sätt att ge uttryck för politiska åsikter.

 

- Det här är med andra ord lite grann som historien om mössen som vaktar osten. Tobias Hübinette är förmodligen själv ett betydligt större hot mot det demokratiska samhällets grundläggande värderingar, än många av de riktiga nationalsocialister och högerextremister han säger sig vilja motarbeta, konstaterar Oscar Lagberg ironiskt.

 

- Det faktum att han nu har en doktorshatt på huvudet och kan använda den akademiska prestige och auktoritet som kommer av en sådan titel för att jaga nationalsocialister är antagligen en god sak. Men det är inte den frågan vi diskuterar. Här är det istället så att han använder sin akademiska position på ett uppenbart ovetenskapligt sätt för att smutskasta den svenska officerskåren och för att misstänkliggöra de svenska yrkesofficerarnas trovärdighet i händelse av ofred, konstaterar Oscar Lagberg.

 

 

”Gul rasism” i doktorsavhandlingen

 

- Högerstudenterna har även granskat Tobias Hübinettes akademiska produktion. Det har visat sig att Tobias Hübinette är adopterad från Korea och att han i sitt arbete som doktor i Koreakunskap problematiserar adoptionsfrågor och det utanförskap som han anser följer på en adoption. 

 

- Många av de åsikter som Tobias Hübinette för fram i sin doktorsavhandling och i sin övriga akademiska produktion går ut på att beskriva ”vita män” som kolonisatörer och exploatörer av asiatiska kvinnor.

 

- Det här kan naturligtvis uppfattas som någon form av vänstertrendig kulturkritik och västerländsk självrannsakan visavi Asien, berättar Oscar Lagberg. Men det här är i själva verket typiska uttryck för ”gul rasism”, alltså för föreställningar om ”asiatisk överlägsenhet gentemot västerländska barbarer.”

 

- Resonemang liknande dessa är mycket vanliga i högerextrema kretsar i Japan och Korea. Ofta beskriver man ”vita män” som antingen pedofiler eller våldtäktsmän som kommer i stora massor för att kolonisera Asien. Lösningen på problemet för asiaterna blir att ”göra uppror och förinta de vita djävlarna.” Det är väldigt enkelt att genomskåda den högerextrema och rasistiska logiken i Tobias Hübinettes vetenskapliga produktion om man ersätter begreppet ”vit man” med något av begreppen ”invandrare”, ”arab”, eller ”afrikan”, men i övrigt behåller samma resonemang. Då låter hans texter som vilken främlingsfientlig rappakalja som helst, framhåller Oscar Lagberg. Eller brukar kanske inte nynazisterna beskriva alla invandrare som just våldtäktsmän och pedofiler?

 

- Här skulle det förmodligen vara fruktbart med en genusorienterad analys. För såväl de vita som de gula rasisterna strävar efter att kontrollera sina ”egna” kvinnors sexualitet, samtidigt som de beskriver andra raser som sexuellt aggressiva och misstänkliggör kärlek över rasgränserna, poängterar Oscar Lagberg.

 

 

Ett lågvattenmärke för Stockholms universitet

 

- Det här är naturligtvis ett lågvattenmärke för Stockholms universitet, konstaterar Oscar Lagberg torrt. Här har en gul rasist lyckats slå sig fram med vulgära rasistiska floskler om ”imperialism”, ”kolonisation” och ”rasöverlägsenhet” och belönats med en doktorshatt för besväret. 

 

- Vilket moraliskt ansvar har egentligen Institutionen för orientaliska språk för de 200 svenska officerare som blivit falskeligen anklagade för att vara organiserade nationalsocialister? Är det detta man menar med den ”tredje uppgiften”? Är det kanske Tobias Hübinette som ska fungera som måttstock för nästa generation akademiker vid Stockholms universitet, undrar Oscar Lagberg spydigt.

 

- Det mest pinsamma är naturligtvis att ingen klarat av att genomskåda Tobias Hübinette. För min egen del är det helt uppenbart att hans vetenskapliga produktion genomsyras av en mycket radikal koreansk nationalism. Den koreanska nationalismen, även kallad ”Minjung”, präglas av ett starkt fokus på den egna rasen och kulturen, samtidigt som den har ett anarkistiskt och antiauktoritärt drag, som kombineras med en hätsk antiamerikanism.

 

- Det typiska för Minjungnationalisterna är att de söker efter en ”tredje väg”. De förkastar såväl det kommunistiska Nordkorea, som det liberaldemokratiska Sydkorea. Deras socialrevolutionära patos påminner lite grann om vänsternazisterna i tyska SA, som krossades av Hitler så fort han kommit till makten.

 

- Tobias Hübinettes vurmande för den koreanska Minjungnationalismen kan naturligtvis - om man så vill - uppfattas som en vänsterextrem hållning, på samma sätt som den tyska nationalsocialismen kan beskrivas som en vänsterextrem rörelse. Men man skulle lika gärna kunna vända på steken och säga att Tobias Hübinettes egna åsikter är bra exempel på just koreansk högerextremism. Men han kommer undan från saklig kritik, eftersom många svenskar är okunniga om den koreanska kulturen, sammanfattar Oscar Lagberg.

 

 

En skymf mot den svenska officerskåren

 

- Oavsett hur man ställer sig till Tobias Hübinettes upprördhet över kärleken mellan västerländska män och österländska kvinnor, eller vad man tycker om hans hat mot det demokratiska samhället, är det helt klart att de över 200 svenska officerare som blivit falskeligen anklagade för att vara organiserade nationalsocialister inte har förtjänat detta epitet.

 

- Här är det fråga om personer som i ur och skur i flera decennier av kallt krig bevarat Sveriges neutralitet och som på FN-uppdrag i utlandet riskerat sina liv för att slå vakt om de mänskliga rättigheterna. Även om de tillhör olika politiska partier och har olika politiska värderingar är de ändå i samtliga fall först och främst skickliga yrkesmän som strävat efter att förkovra sig i sina befattningar. För detta har de på ett grovt kriminellt sätt blivit sammanförda och likställda med de SS-män som under Andra världskriget mördade judar på östfronten. Alldeles bortsett från att detta är ett karaktärsmord och ett grovt förtal av över 200 enskilda medborgare, är det dessutom en skymf mot den svenska officerskåren och ytterst sett en kränkning av Sveriges ära, dundrar Oscar Lagberg. 

 

- Varje svensk officer som på det här sättet har blivit uthängd som organiserad nationalsocialist har en plikt mot sin uniform att stämma Tobias Hübinette för förtal och ärekränkning. Det här är en hederssak för hela den svenska officerskåren, avslutar Oscar Lagberg, partiordförande för Högerstudenterna vid Stockholms universitet.

 

 

 

 

Oscar Lagberg, partiordförande
Högerstudenterna vid Stockholms universitet
0709 – 49 01 02        oscar.lagberg@konservativ.se

 

 

Läs pressmeddelandet i pdf-format här.